Folkhemsmyt och Osund Konsensuskultur

Hej!

Denna text är kortversionen om mig, mitt liv och mina livserfarenheter. Läs gärna igenom den, innan du läser mina inlägg, så får du en bättre och djupare förståelse för varför jag skriver som jag gör. Jag kommer att skriva många inlägg om social utsatthet bland barn, ungdomar och vuxna, sömnlöshet och utbrändhet, livsproblem, orsaker och verkan. Jag kommer att ifrågasätta experternas resonemang som är alltför snäva och verklighetsfrånvända.

Jag som skriver på den här bloggen heter Mona Nilsson, och bor någonstans på landsbygden i södra Sverige. Jag är något av en lantis som gillar att ha djur och natur in på knutarna, som uppskattar stillheten, tystnaden och avskildheten. Ibland tar jag mig en tur till staden för att få lite omväxling. Jag gillar att programmera, bygga webbplatser, skriva blogginlägg, styrketräna, promenera, cykla, resa, läsa, snickra och måla på huset, lyssna på musik, kolla på film och serier, utmana mig själv, med mera. Jag avskyr att räfsa löv, städa och laga mat, fast man är ju tvungen... Jag älskar katter, men jag får ju aldrig behålla dem särskilt länge. Min senaste katt tassade tyvärr ur tiden för några år sedan. Tomrummet efter honom blev så stort, att jag har svårt att tänka mig att en ny katt skulle kunna fylla ut det. Men jag kommer nog att skaffa mig en, när jag känner att jag är redo för det. Jag lever mitt liv i samhällets utmarker, vilket jag trivs ganska bra med, eftersom jag är en ensamvarg som ogärna går i flock eller rättar in mig i led.

Våra politiker skulle säga att jag är marginaliserad, att jag lever i ett utanförskap, eftersom jag står utanför arbetslivet. Själv har jag en något annorlunda syn på saken. Såsom samhället och arbetslivet har utvecklats, skulle jag snarare se mig själv som arbetsbefriad. Jag inser att en sådan inställning kan uppfattas som provocerande, men det är en hälsosam inställning hos den som inte har valt att hamna utanför arbetslivet, men som successivt har pressats ut i marginalen av ett system som mal ner människor som hamnat i någon gråzon mellan friskdom och sjukdom. Jag är i grunden en mycket stolt och stark människa. Jag känner ingen skuld eller skam över att jag står utanför arbetslivet. Förstå mig rätt: Jag gillar att arbeta, såväl med kroppen som med hjärnan, men jag avskyr arbetslivet, som det är organiserat. Dock tror jag, att jag skulle ha ansträngt mig mera för att komma tillbaka till arbetslivet, om det hade funnits en villkorslös basinkomst. Jag tror att det finns många som känner som jag.

Min uppväxt har sedan fem års ålder präglats av min fars kroniska sömnlöshet och hans alkoholism. Han utvecklade alkoholism på grund av sömnlösheten. Hans dilemma var att han, trots att han var frisk och stark till både kropp och psyke, inte kunde sova tillräckligt för att orka arbeta regelbundet och få en inkomst. Följden blev att han hamnade i en gråzon eller ett ingenmansland mellan socialförsäkringssystemen. Han kom i kläm och maldes ner. Han hamnade i ett socioekonomiskt skruvstäd med en strypsnara om halsen, som drogs åt alltmer som åren gick. När han inte orkade arbeta, kunde han vara sjukskriven i fem dagar utan läkarintyg (som han inte kunde få). Därefter hade han inte ett öre att leva på. Min mor fick försörja honom på sin låga lön, vilket var outhärdligt för min far. Detta dilemma och denna klämma förpassade vår familj till social och ekonomisk misär, samt trasade sönder mina föräldrars relation.

På grund av denna ohanterbara livssituation som var omöjlig att ta sig ur eller förändra, kom alkoholen in i bilden. Det var kombinationen kronisk sömnlöshet och skoningslös arbetslinje som gjorde min far till alkoholist. Mina föräldrar var otroligt resursstarka människor. De var friska och starka till kropp och psyke. De hade karaktärsstyrka och självdisciplin. De hade en optimistisk grundinställning till livet, och en positiv syn på arbete. De var flitiga och företagsamma. De var duktiga på att hantera svåra situationer, men de maldes ner på grund av en situation som var omöjlig att hantera, ta sig ur, eller förändra. Deras humankapital gick förlorat. Mina föräldrar var mångsidigt begåvade, såväl praktiskt som teoretiskt. Min far var ett tekniskt geni. Han hade en uppfinning på gång, som han tyvärr inte kunde realisera, på grund av kronisk penningbrist. Det var synd, eftersom en sådan uppfinning hade förpassat fossila bränslen som drivmedel till bilar, till historiens soptipp för länge sedan. Min mor är mycket språkbegåvad, liksom jag, men hon kan inga språk förutom sitt modersmål. Mina föräldrar fick sina liv så gott som förödda, utan egen förskyllan. Min far, som var urstark, drevs i graven av arbetslinjen, vid en ålder av blott 58 år.

Min mor lever, är frisk och stark, styrketränar hårt två timmar en gång i veckan, vid en ålder av 85 år. Hon har, till skillnad från min far, alltid haft en god och pålitlig sömn. Min far var tvungen att självmedicinera med alkohol, för att kunna få den lilla sömn ibland, som krävs för att kunna överleva. När han, med hjälp av alkohol, lyckades sova tillräckligt för att kunna arbeta, så arbetade han. De perioder som han kunde arbeta, blev allt kortare, för att med tiden helt upphöra. Mina föräldrars livssituation blev då helt omöjlig, med skilsmässa som följd. Då var jag 16 år, och hade just gått ut grundskolan. Min far slutade dricka. Alkoholen gav honom inte längre den sömn som krävdes för att kunna arbeta. Alkoholen hade spelat ut sin roll som sömnmedicin. Han behövde den inte längre. Hans alkoholism hann inte utvecklas till en sjukdom. Därför kunde han sluta på egen hand, utan behandling. Han dog fyra år efter skilsmässan, eftersom han fortfarande var sömnlös, och sällan kunde arbeta ihop en inkomst. Hans hjärta tog slut. Arbetslinjen ändade hans liv. Min uppväxt gjorde mig till en hård och kompromisslös systemkritiker. Jag hatar arbetssamhället, som gör starka människor som inte passar in i mallarna sjuka, och driver dem i graven, i förtid. Med tiden kommer robotiseringen att driva arbetssamhället i graven. Då kommer jag, om jag lever, att korka upp en flaska champagne. Fram till dess, kommer jag att vara arbetslinjens dödgrävare med mitt tangentbord som vapen.

Jag har alltså vuxit upp i skuggan av välfärdssamhället och min fars alkoholism. Min uppväxt har präglats av kronisk penningbrist och ständiga bråk hemma om kvällarna, som avsevärt försvårade min skolgång, samt gjorde det svårt att skapa och upprätthålla relationer till jämnåriga. Jag tvingades växa upp under knapphetens kalla stjärna. Jag hade inte mycket gemensamt med andra i min ålder, och hamnade oftast i ett utanförskap eller mellanförskap (varken innanför eller utanför). Jag kunde sällan göra läxor hemma, eftersom lugn och ro lyste med sin frånvaro om kvällarna. Jag hade dock lätt för alla teoretiska ämnen, så jag behövde inte göra läxor för att få bra betyg. Det räckte med att läsa på inför prov en söndag eftermiddag. Saker och ting förändrades dramatiskt, när jag började gymnasiet. Jag upptäckte då att gymnasiestudier innebar en dramatisk förskjutning av tyngdpunkten i studierna till hemmet om kvällarna. Det var nu i hemmet som det tunga slitet med inlärning förväntades äga rum. Alla elever, utan undantag, var tvungna att ägna flera timmar åt läxor och andra uppgifter i hemmet varje kväll, när nästa dag var skoldag, samt lördagar och söndagar. Första året var det inga problem. Det var rätt lugnt hemma. Men andra året, strax efter att höstterminen hade börjat, återupptog min far sitt högljutt utåtagerande beteende hemma hos oss om kvällarna. Han avreagerade sig på min mor varje kväll i veckan, vilket innebar att jag tvingades skjuta upp mina studier till en alltför sen timme. Varje kväll befann jag mig i ett konfliktladdat spänningsfält, där bråken i en liten lägenhet på två rum och kök skapade kronisk stress och oro, som under loppet av två månader utan lugn och ro, helt trasade sönder min sömn. Min far tog ingen notis om detta, utan fortsatte skrika och leva rövare. Han avbröt sitt beteende klockan 20:00, eftersom han var extremt noggrann med sin egen sömn. Min far hade mycket goda sömnvanor. Jag utvecklade med tiden kronisk sömnlöshet, trots att jag var frisk och stark, samt hade goda sömnvanor och en hälsosam livsstil. Jag var raka motsatsen till kinkig med sömnen som barn och tonåring. Jag hade en robust sömn under hela uppväxten. Lugn och ro om kvällarna var den enda medicin jag behövde, för att få min sömn tillbaka. Något lugn och någon ro fick jag inte, eftersom min far helt ignorerade såväl mitt sömnbehov som nödvändigheten att göra läxor. Min mor tyckte synd om min far, eftersom han inte hade någonstans att ta vägen, och inte hade pengar att köpa mat för. Hon kände sig tvungen att släppa in honom, och bjuda honom på ett mål lagad mat, så han slapp lägga sig hungrig i den omoderna lilla stuga, som min mor ägde, och som hon lät min far bo gratis i. Ett rum hade han råd att värma upp. Någon sophämtning hade han inte råd med. Ofta fick min mor betala el- och vattenräkningen. Han slapp bli hemlös, men han for väldigt illa.

Min sömnlöshet ledde till utmattningssyndrom några år senare, trots att jag hade goda sömnvanor och en hälsosam livsstil. Jag har alltid lyssnat på kroppens signaler. Jag visste vart jag var på väg. Jag försökte kliva ur ekorrhjulet, genom att gå till läkare och be om sjukskrivning för att förebygga ett insjuknande. Jag fick ett avslag, eftersom jag bara var sömnlös, inte sjuk per medicinsk eller psykiatrisk definition. Jag blev tvungen att fortsätta arbeta, utan att kunna sova om nätterna. Arbetslinjen drev mig in i den berömda väggen. Efter att jag insjuknat blev jag utsatt för förstörande behandling av arroganta och inkompetenta läkare och psykologer. Jag blev aldrig lyssnad på. När jag blev sjuk fick jag sömnen tillbaka. När jag sovit mig frisk, blev jag återigen sömnlös, med följden att jag insjuknade igen. En ond cirkel som var omöjlig att ta sig ur. Jag visste exakt varför det blev så, men ingen lyssnade. Arbetslinjen hindrade mig från att få tillbaka min sömn varaktigt, och stabilisera den. Arbetslinjen avvecklade mitt arbetsliv, mitt sociala liv, samt de högskolestudier som jag senare ägnade mig åt, och som jag var framgångsrik i. Arbetslinjen höll på att ända mitt liv, men jag hade tur och blev arbetsbefriad. När jag fick möjlighet återupptog jag mina studier på deltid, fast i helt andra ämnen som webbprogrammering och webbdesign. Tidigare läste jag språk och historia.

Jag har aldrig utvecklat några känslor av skuld och skam, varken som barn eller vuxen, på grund av min fars alkoholism. Jag insåg redan som barn att det inte var mitt fel. Jag utvecklade en tidig förståelse av orsak och verkan. Jag hade redan i slutet av lågstadiet en stark intuitiv förståelse av var skon klämde, varför vi hade det som vi hade, varför min far drack, varför det var bråk hemma i stort sett varje kväll. Jag utvecklade aldrig något medberoende. Själva termen medberoende gör mig förbannad, eftersom den är kränkande. Jag var ju inte beroende på något sätt. Det påstås att barn i missbrukarhem ofta underlättar för föräldern att fortsätta dricka, att barnen är behjälpliga. Som om de skulle kunna välja. Som om de skulle kunna förhindra en förälder att dricka. Jag hjälpte aldrig min far att fortsätta dricka. Jag kunde inte hindra honom. När vi åkte till stan, drog jag med min far till alla möjliga ställen, försökte distrahera honom, hittade på allt möjligt som tog lång tid att göra, så att systembolaget skulle hinna stänga innan vi kom dit. Men jag misslyckades varje gång. Han glömde aldrig tiden. Senast en halvtimme före stängningsdags stod vi utanför systembolaget, och han kunde gå in och köpa sitt brännvin. Då hade vi ändå hunnit trava halva Göteborg runt. Jag fick gott om motion som barn. I vårt hem var fysisk aktivitet ett viktigt inslag. Jag ärvde mina föräldrars goda sömnvanor och hälsosamma livsstil. Jag ärvde min fars sömnlöshet, men inte hans alkoholism. Som barn till en alkoholist löper man mindre risk att utveckla alkoholism, eftersom det man har upplevt som barn har en avskräckande långtidseffekt. Man aktar sig noga för att göra alkoholintag till en daglig företeelse.